Fan vad jobbigt det är.

Jag är visserligen pilskare än på länge,
men jag vet att jag på många sätt mår sämre.

Den där känslan av att bröstet skall implodera
den är inte bra…

Att jag somnar kl: 5:00 istället för ca: 22:30
det är ju inte särskilt bra…

Att jag tänker på döden flera gånger om dagen
det är väl heller inte särskilt bra…

Att jag känner mig ensammast i världen
det är väl knappast bra det heller…

Eller att jag hatar allt och alla…

Och gärna skulle skada någon…

Allvarligt…

Fan.

Det är inte bra.

Men jag är ju i alla fall kåt.

That ought to count for something…

Det gör ont.
Varenda jävla dag.

Så tydliga signaler som säger
Jag_vill_inte_inte_vara_nära_dig
Varenda jävla dag.

Men dra åt helvete då.

Jag försöker.
På mitt sätt.
Att visa att jag bryr mig.
Att jag vill känna närhet.
Men det spelar ju ingen jävla roll.

Så vad gör jag här?
Är jag något jävla hembiträde
som är bra att ha i närheten
när något behöver bli gjort?

Fuck you!

Jag är en jävla human being
som behöver kärlek.

Jag är trött på det här.

Och jag är trött.

Så jävla trött på allt
att jag varenda natt funderar på
hur det skulle vara
att ställa sig framför ett tåg…

“Se upp för dörrarna”

…som kommer farande i 180 knyck
och bara väntar på att ta mig härifrån…

Att hela tiden vara så nära någon som man tycker så mycket om
men ändå känna sig så långt ifrån.
Det är ren frustration.

Jag gör vad jag kan för att komma närmare
men det verkar inte spela någon roll.

Jag börjar fan tro att det bara är slutet kvar.

Trist.

Här skrivs det inte mycket längre.
En annan plats tar upp all tid istället.
Men jag ploppar väl upp då och då ändå.
Som nu.

Ibland händer det oväntade.
Ibland inträffar flera oväntade händelser efter varandra.
Plötsligt är inte livet som det var.
Mycket bättre, men samtidigt lite sämre.
Det känns… bättre än det gjort på flera år.
Det är väl huvudsaken?

Jag är inte mycket till stöd själv ibland.
Det vet jag.
Så kanske får jag skylla mig själv.
Men det är ändå inte roligt när man mår som sämst,
och verkligen behöver lite hjälp,
att bara få en verbal käftsmäll istället.
Total knock out.
Adjö liksom.

Jag lever.
Jag gör det jag skall.
Oftast.
Ibland riktigt bra till och med.
Men en del saker undviker jag som alltid.
Och ibland orkar jag inte vara den starka,
lyssnande och stöttande som jag borde vara.
Ibland sårar jag.
Och får någon annan att må ännu sämre än innan.
Och får mig själv att må ännu sämre.
Bara för att jag inte räcker till.
Jag räcker inte ens till mig själv egentligen.
Det är ju dömt att misslyckas.

Som att försöka laga en punkering med en bit nylonstrumpa.

Fan vad jag är dålig på att lura mig själv.
Hålla på och låtsas som om allt bara ska bli bättre.
Och att det är skönt att göra slut på något som inte längre fungerar.
Ren jävla lögn.

Ångesten håller på att äta upp mig.
Bit för bit.
Och det gör jävligt ont!
Som att sakta slipa ner själen med en slö osthyvel.

Det känns som om jag är på väg att kräkas nästan hela tiden.
Eller börja tjuta.
Men det gör jag ju inte.
Går istället omkring och försöker se glad ut.
Som om allt vore helt OK.
Och det går ju nästan bra,
förutom när det då och då blir för mycket,
så att det liksom inte får plats inuti.
Då kommer det ut som elakheter istället.
Skitbra.
Som om jag verkligen behöver dåligt samvete
över att bete mig ruttet också…

Det händer inte mycket, men lite.
Jag trampar visserligen runt i samma cirklar som alltid, men jag gör det ändå, på sätt och vis, på ny mark. Och det kan man ju alltid se som ett framsteg.
Fast jag måste erkänna att det känns lite skrämmande samtidigt som det befriande att lämna det trygga, men inte alls fungerande, bakom sig. Ungefär som att ge sig in i ett outforskat grottsystem utan pannlampa.
Jag är nog ganska så livrädd egentligen, om jag skall vara ärlig. Även om jag försöker se allt från den ljusa sidan så finns ångesten där hela tiden. Allt kan ju faktiskt gå helt åt helvete. Och jag kan ju faktiskt gå sönder totalt.

Det är fortfarande skit.
Och nu har magen dessutom pajat.
Det gör den alltid förr eller senare när det är som det är.

Hade jag inte andra att ta hänsyn till skulle jag nog gå och sova.
Och fortsätta att sova, och sova…
Minst 23 timmar om dygnet.
Då skulle man ju inte märka så mycket av det.

Det här är inte bra.
Idag mår jag nästan lika dåligt som jag gjorde innan jag fick mina små välgörande piller.
Det är så pass att jag blir riktigt orolig. För jag trodde ju att jag var på rätt väg. Att det snart var dags att minska dosen. Att jag skulle få slippa den här skiten snart.
Men inte då.
F*n!

Jag vill inte mer.
Jag vill bara vara som jag var.
När jag var mig själv.