En ganska behaglig känsla har infunnit sig idag.
Cranberries gamla Ode to my family strömmar ut ur högtalarna och lägger sig som bomull kring själen.

Kanske stannar känslan kvar. Och kanske blir det en bra dag.
Kanske kan jag till och med få något vettigt gjort idag.

Dags att byta till Rammstein och väcka liv i hjärnan.

Livet känns ibland lite som en balansräkning.
Visst känns det som att bakslagen duggar tätt ibland, men ofta vägs det ju till stor del upp av positiva händelser. Nackdelen är, precis som när det gäller ekonomi, att det negativa känns mer. Och den känslan har en förmåga att dröja sig kvar allt för länge.

En emotionell skatteåterbäring vore på sin plats nu, tycker jag.

Eller kanske en kurs i selektiv varseblivning. Kanske kunde man då bättre fokusera på det som gör gott för själen.

Jag missade att det var inställt på så sätt att jag var tvungen att godkänna kommentarer. Men nu är det inte så längre. Hoppas det funkar bra ändå, att jag slipper spam alltså, för jag gillar verkligen inte kommentarsmoderering.

Balansgång.
Hela tiden.
Bara säga det jag måste och inte det jag vill. Vilket naturligtvis är en idiotisk idé egentligen, men ändå en fungerande sådan. Om jag vill behålla någorlunda kontroll över situationen vill säga. Det löser förvisso inte upp några knutar, men de befintliga dras åtminstone bara åt sakta, sakta, som för att strypa mig långsamt. Och det ger ju ändå, på något sätt, en säkrare känsla än att riskera att allting istället exploderar och lämnar mig fullständigt pulveriserad och förstörd.

Det senare vore säkerligen det bättre alternativet i det långa loppet. Men hur gör man för att mobilisera kraften och modet som krävs för att konfrontera demonerna.

Jag vet inte. Det har jag nog aldrig vetat.

Ibland ser det mörkt ut. Men en tröst i all trasighet är att jag faktiskt är lite helare nu än vad jag varit. Det har, om än inte lika fort som jag hade önskat, gått åt rätt håll. Och åt rätt håll tänker jag fortsätta. Jag vet ju vart åt jag skall. Det gäller bara att inte gå vilse på vägen.

Det är något märkligt med ensamheten.
Allt som oftast längtar jag efter den. Men så fort den kommer så drabbas jag av något som nästan liknar panik. Och i stället för det lugn och den ro jag längtar så efter känner jag bara stress. Som om någon skulle komma och slå mig med något hårt om jag plötsligt fick för mig att bara koppla av.
Men jag vill koppla av. Jag vill känna ro.
På riktigt.

Att hela tiden vara så nära, men ändå så långt ifrån.
Att hela tiden se, men aldrig kunna röra.
Vill inte stanna, men vill ändå inte gå.
Frustrerande och nedbrytande.
Borde göra något innan jag fullständigt vittrar sönder.
Men ändå gör jag just ingenting.

Höst igen.
Dags för allt att dö en smula igen. Kyla och mörker såväl ute som i själen. Jag tycker verkligen inte om hösten. Inte det minsta.

Det är jobbigt att vilja så mycket och samtidigt få så väldigt lite gjort. Det blir nästan ingenting av någonting.

Men jag är väldigt bra på att tänka ut allt som jag skall göra imorgon. Det är väl ändå värt något? Även om det nu inte blir så mycket mer än just tankar.

Jag tänker ju i varje fall. Det är ju mer än man kan säga om många andra.

Gud, vad jag tycker illa om personer som visar upp vitt skilda sidor av sig själva beroende på var de är, eller vilka de talar med.
Visst beter man sig lite olika beroende på vem man talar med, men någon måtta får det väl ändå vara. Har man en åsikt så får man fanimej stå för den även när det kan bli lite obekvämt.

Jag är ganska trött på människor just nu. De är helt enkelt för komplicerade. Eller bara underliga. Same shit. Ge mig en öde ö, en dator och en låda rödtjut så blir jag glad.