Det här var en bra morgon.
Det känns nästan för bra.
Som om något bara måste hända.
Något som förstör allt det braiga.

Fan. Jag måste verkligen lära mig att slappna av.
Jag känner mig som världens mest pessimistiska själ.
Det kan ju faktiskt hända att det inte händer något.
Eller hur?

Det går upp och det går ner.
Och det brukar vara i nedförsbackarna det känns mest i magen.
Fast idag kändes det nästan lika mycket när det plötsligt gick uppåt.
Fast på ett annat sätt.
Det måste berott på att jag blev så förvånad.
Nästan lika förvånad som man skulle bli om man drog upp persiennerna mitt i natten och fick se solen stå i zenit.

Det här ser ut att bli den sämsta jävla julen någonsin. Utan tvekan. Det kan bara inte bli något annat.

Och själv är jag en idiot. Om jag bara kunde hålla käften hade allt varit lite mindre illa just nu. Men inte då. Katastrof.

Tror aldrig jag har känt mig så totalt ensam som nu. Som ett fucking ufo vilse i ett stjärnlöst universum.

Dagarna går, en efter en.
Och den ena är den andra lik.
Totalt meningslöst.

Om man ändå på något sätt kunde sparka lite liv i den kärlek som en gång fanns.
Då skulle tristessen bli lite mer uthärdlig.

Fan vad jag önskar att jag passade in lite bättre.
Det är lagom deprimerande när man känner sig ensam även när man är i sällskap med andra.

Det finns för visso några få som försökt, och lyckats, att äta sig ända in till kärnan. Till det som verkligen är jag. Men de finns ju inte längre här. Där jag är. Saknande. Så in i…

Fingrar mot varm hud,
kyssar mot ljuvlig nacke,
utforskande händer,
sökande,
tillsammans,
som ett.

Sen viskningar
och ömma ord.
Löften om guld
och gröna skogar.
Jag känner fortfarande
doften av ditt hår,
men frågan är,
Känner du mig?

Vi möts fortfarande ibland,
men aldrig som då.
Även om vi båda vill
kommer det aldrig bli som då.

Vilken kyla!
Och då har det ändå bara börjat.
Hur skall man lyckas med att härda ut ända till våren?
Nu kan man ändå se fram emot julen, den har ju sin charm trots allt. Men sen då?

Jag fryser!

Dagen närmar sig ett slut.
Den panikartade känslan av sitta på ett expresståg med destination katastrof har mer eller mindre gått över för den här gången och istället ersatts av något som mer liknar melankoli.
Bättre så.
Tryggare.

Idag är ingen bra dag.
Jag tror att jag håller på att gå sönder.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är fel,
men med tanke på hur det känns måste det vara något allvarligt.
Jordens undergång kanske.
Eller så sitter det i huvudet.

Alternativ två känns väl aningen rimligare än det första.
Fel i huvudet alltså.
Kul.

Snälla Herr Tomte, jag skulle verkligen behöva en sandsäck.
Går det att ordna?

Den skulle visserligen inte få plats vare sig i strumpan eller under granen, men det går bra att ställa den i farstun. Så kan du ju lämna en liten lapp i strumpan sen bara. Det blir bra så.

Jag är lite rädd att jag annars exploderar snart. Av all ilska som jag aldrig lyckas släppa ut.
Jag går förvisso och pyser ur mig lite då och då, men inte alls i samma takt som lagret fylls på. Det går bara inte.

Kanske är det feghet. Det är ju lätt att tro det.
Eller så är det bara det att jag vet sedan tidigare hur det alltid slutar.
Jag vet inte.
Jag vet bara att det är jobbigt att hela tiden vara på gränsen till att krevera.