Fan vad jag är dålig på att lura mig själv.
Hålla på och låtsas som om allt bara ska bli bättre.
Och att det är skönt att göra slut på något som inte längre fungerar.
Ren jävla lögn.

Ångesten håller på att äta upp mig.
Bit för bit.
Och det gör jävligt ont!
Som att sakta slipa ner själen med en slö osthyvel.

Det känns som om jag är på väg att kräkas nästan hela tiden.
Eller börja tjuta.
Men det gör jag ju inte.
Går istället omkring och försöker se glad ut.
Som om allt vore helt OK.
Och det går ju nästan bra,
förutom när det då och då blir för mycket,
så att det liksom inte får plats inuti.
Då kommer det ut som elakheter istället.
Skitbra.
Som om jag verkligen behöver dåligt samvete
över att bete mig ruttet också…

Det händer inte mycket, men lite.
Jag trampar visserligen runt i samma cirklar som alltid, men jag gör det ändå, på sätt och vis, på ny mark. Och det kan man ju alltid se som ett framsteg.
Fast jag måste erkänna att det känns lite skrämmande samtidigt som det befriande att lämna det trygga, men inte alls fungerande, bakom sig. Ungefär som att ge sig in i ett outforskat grottsystem utan pannlampa.
Jag är nog ganska så livrädd egentligen, om jag skall vara ärlig. Även om jag försöker se allt från den ljusa sidan så finns ångesten där hela tiden. Allt kan ju faktiskt gå helt åt helvete. Och jag kan ju faktiskt gå sönder totalt.

Det är fortfarande skit.
Och nu har magen dessutom pajat.
Det gör den alltid förr eller senare när det är som det är.

Hade jag inte andra att ta hänsyn till skulle jag nog gå och sova.
Och fortsätta att sova, och sova…
Minst 23 timmar om dygnet.
Då skulle man ju inte märka så mycket av det.

Det här är inte bra.
Idag mår jag nästan lika dåligt som jag gjorde innan jag fick mina små välgörande piller.
Det är så pass att jag blir riktigt orolig. För jag trodde ju att jag var på rätt väg. Att det snart var dags att minska dosen. Att jag skulle få slippa den här skiten snart.
Men inte då.
F*n!

Jag vill inte mer.
Jag vill bara vara som jag var.
När jag var mig själv.

Det är fredag och jag känner verkligen för att supa skallen av mig.
Men istället städar jag.
Då kan jag ändå hålla tankarna borta från det jag egentligen borde fundera över och göra någonting åt.
Det är enklast så.
Men såklart inte bra.
Fast jag har väl heller aldrig påstått att jag skulle vara speciellt bra.

Jag saknar närheten.
Speciellt den där underbara vardagsnärheten.
En puss i nacken framför spisen.
Tätt ihopkrupna i soffan till en bra film.
En hand innanför jackan mellen hyllorna i affären.

Det sorgliga är att jag förmodligen aldrig kommer att uppleva det igen.
Jag är helt enkelt inte kompatibel med andra människor.
I varje fall inte i några längre perioder.
Så varför ens försöka.

Usch.
Jag är nog inte helt kry.
Känner mig som en sliten gammal disktrasa ungefär.
Skit också.
Jag känner ju liksom för att pyssla om hemmet lite, men det orkar jag ju inte nu.

Annars är allt som vanligt.

Det är lätt att klamra sig fast i något dåligt. Bara för att det ändå är i det man finner, åtminstone en liten gnutta, trygghet.

Men realistiskt sett, och hur skrämmande det än må kännas, är väl ändå en förutsättning för att kunna gå vidare, och kanske till och med bli lycklig, att man faktiskt släpper greppet om det dåliga.

Men det är läskigt.
Och det är ju inte utan att jag känner ett stort vemod.
Inte för att jag kommer att sakna det dåliga, utan det fina som det var tänkt att vara.
Om inte allt gått fel.