Framsteg?
Det händer inte mycket, men lite.
Jag trampar visserligen runt i samma cirklar som alltid, men jag gör det ändå, på sätt och vis, på ny mark. Och det kan man ju alltid se som ett framsteg.
Fast jag måste erkänna att det känns lite skrämmande samtidigt som det befriande att lämna det trygga, men inte alls fungerande, bakom sig. Ungefär som att ge sig in i ett outforskat grottsystem utan pannlampa.
Jag är nog ganska så livrädd egentligen, om jag skall vara ärlig. Även om jag försöker se allt från den ljusa sidan så finns ångesten där hela tiden. Allt kan ju faktiskt gå helt åt helvete. Och jag kan ju faktiskt gå sönder totalt.
