Jag är inte mycket till stöd själv ibland.
Det vet jag.
Så kanske får jag skylla mig själv.
Men det är ändå inte roligt när man mår som sämst,
och verkligen behöver lite hjälp,
att bara få en verbal käftsmäll istället.
Total knock out.
Adjö liksom.

Jag lever.
Jag gör det jag skall.
Oftast.
Ibland riktigt bra till och med.
Men en del saker undviker jag som alltid.
Och ibland orkar jag inte vara den starka,
lyssnande och stöttande som jag borde vara.
Ibland sårar jag.
Och får någon annan att må ännu sämre än innan.
Och får mig själv att må ännu sämre.
Bara för att jag inte räcker till.
Jag räcker inte ens till mig själv egentligen.
Det är ju dömt att misslyckas.

Som att försöka laga en punkering med en bit nylonstrumpa.